Romanen

Som ett sista projekt på kursen har jag underhållit mig med att skriva en del av en roman. Den idén som blev den slutgiltiga var romanidé nummer 2 och jag kallar den för "Stora S För Stora Personer" än så länge. Ja jag vet att det är ett uruselt namn men det är det namnet som jag kom på - ni hör på namnet att jag var desperat att få kalla den något annars skulle den nog heta något annat som hade lite stolthet.

Jag orkar inte riktigt lägga upp allt det som jag skrivit här, även om det är så att det inte är mycket alls. I stället tänker jag lägga upp den första scenen och om någon är intresserad att läsa mer så är det bara att maila mig på matilda.ee@hotmail.com :D

~*~

I Japan någon gång under 1200-talet hittar vi två små flickor vid namn Izumi och Masuyo. Dessa två barn är tvillingar med trots det är de varandras motsatser. Masuyo är en stark och självständig flicka medan Izumi är rädd för de mesta och ger upp alldeles för tidigt. För att få en lite bättre bild av de två individerna kommer vi nu att träffa på dem under en helt vanlig vardag strax efter det at de båda fyllt sju.

”Sluta Masuyo-neechan, det gör ont!” utbrast den lilla flickan där hon hade kollapsat i en hög på golvet. Hennes korpsvarta hår låg som en alldeles för kort gardin över hennes kinder men lyckades ändå täcka hennes ansiktsuttryck helt där hon låg utsträckt på sin mage framför den andra flickan. Barnet på golvet kan inte ha varit mer än sju år gammal och det kimono-liknande plagget i sin skrikande vita färg säckade ihop alldeles för mycket på hennes överkropp och tillsammans med matchande byxor såg hon ut som en kritvit potatissäck.

”Du måste sluta vara en sådan barnrumpa Izumi-chan. Det gör inte mindre ont för att du skriker och slänger dig i en hög på golvet!” den andra närvarande tjejen i dojon stod triumferande över sitt offer med ett stolt leende på sina fulla läppar. Olikt den andra flickan hade den här långt rakt hår som sträckte sig hela vägen ner till hennes rumpa men för att hålla reda på otyget hade hon i ett ganska dåligt försök knutit ett par snören längst med hårets längd, färgen på håret var dock lika mörkt som den andres. Hon hade också ett par fylliga läppar med en petit liten näsa och söta ögon som praktiskt taget lyste av sin hasselbruna färg, ansiktsformen liknande ett upp och ner vänt ägg vilket hennes små runda öron petade ut från sidorna på.

”Det är väldigt kloka ord som du använder dig av Masuyo-san och du borde verkligen ta och lyssna på din systers råd Izumi-san. Många segrar kan komma från mental styrka så väl som fysisk.” En äldre man kom sakta in från ett av hörnen på dojon där han hade stått och observerat de två barnens match. Det gråa håret på hans huvud och i hans ansikte visade så väl som rynkorna som utsmyckade hans avlånga ansikte tydde på att han hade levt ett mycket långt liv men hade fortfarande ett tag till innan hans dagar var slut. Visheten verkade nästan stråla från den äldre mannen när han kommit fram och hjälpt upp en av flickorna från golvet.

”Jag tror nog att det räcker för idag mina värdefulla flickor.” mannen log ett klokt leende och hans läppar sträckte ut sig i tunna beiga linjer över ansiktet, ”Middagen är strax klar och det är bäst att ni tvättar av er och byter om innan dess. Masuyo-san du kan väl gå först, jag vill bara ha ett ord med Izumi-san först.” Masuyo sträckte på ryggen och bugade inför den äldre innan hon med bestämda steg tog sig ut ur dojon. Mannen gick sakta fram till ett altare som stod längst med en av väggarna i dojon där han gick fram och tände ett av ljusen som hade slocknat. Altaret bestod av en liknande trähylla som var byggd längts med en del av väggen i ett mörkbrunt trädslag i flera nivåer mycket likt en trappa. På översta hyllan stod det ett mindre skåp öppet med flera små trädetaljer som hängde från taket men även inskulperade mönster i träet fanns. Precis nedanför den översta hyllan stod det ljus uppradade växlande med växter i sina små, mycket varierande, krukor och vaser. Altaret stod där det gjorde dels för att ära solguden Amaterasu, krigs- och fredguden Hatchiman och alla de andra gudarna inom Shintoreligionen men framförallt fanns altaret dock där för Kamis skull, vilket är allt det gudar, själar, andar och liknande gudomliga ting.

Med ryggen fortfarande vänd mot Izumi började den äldre prata i en lugn röst med ett väldigt utvecklat uttal som att han inte gjort annat än talat i sitt liv.

”Izumi-san, jag vet att du är en mycket duktig elev som gör allt som man ber utav dig. Dina kunskaper inom karaten har verkligen utvecklats under de sju åren som du och din syster bott hos oss och tekniken som ni båda använder är en av de bästa som jag sett på mycket länge och det är precis därför som ni har blivit jämförda med de två tvillingarna i den uråldriga profetian. Ni har utan tvekan potentialen att bli de två nästa mästarna inom karate och jag vill verkligen inget hellre än att se den här profetian gå i uppfyllelse för er båda. Nu måste jag däremot prata med dig Izumi-san för att få veta om detta är något som du vill? Jag vet mycket väl att Masuyo-san har betalat med sin svett för att en dag få uppnå den här drömmen om att bli en av de bästa och hon kommer att fortsätta att kämpa för sin dröm men nu är frågan; är du redo att slåss och lägga ner de ansträngningar som krävs för att en dag stå vid toppen av världen tillsammans med din syster?”

Frågan verkade komma som en chock för flickan då hon stirrade med vida ögon på mannen som nu hade vänt sig om för att iaktta personen som han pratade med. Nervöst började Izumi att peta på fållen på sina kläder och hon tittade snabbt ner när hon kom på sig själv med att glo på sin mentor. En livlig färg av rött började sprida sig över flickans kinder och hennes fötter började obekvämt skifta på sig där hon stod och försökte komma på något att säga. Till slut kom dock modet tillbaka till den unga flickan.

”J-a-ag tror det Hiroshi-sensei.” kom stammandes fram från Izumis tunna läppar. Hiroshi kunde ses rynka smått på ögonbrynen.

”Flicka lilla, antingen vet du att du vill något eller så gör du inte det. Nå vilket är det?” den bestämda rösten från Hiroshi hängde kvar en stund i luften och fick Izumi att rodna mer från den nya, bestämda frågan. Vattniga ögon började växa fram hos barnet och osäkert öppnade hon ännu en gång munnen.

”Jag vill.” Rösten var knappt hörbar men den äldre verkade inte märka av att flickans decibel nivå var lägre än vanligt och nickade bara sitt accepterande mot flickans håll och med det lämnade han dojon med flickan ensam kvar i den.

~*~

Sinnestexter

Ja då var det en massa sinnestexter som ska upp då. Det börjar med en vanlig liten text som jag skrivit sedan har jag gjort om den för varje sinne för att till slut sätta ihop en slutgiltig text.

~*~
Vanlig:

Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar.

Lukt:

Han gick upp för backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden samtidigt som han drog in ett djupt andetag av den färska lukten. Det regnande och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar, näsan indragandes den stickandes sensationen av det kalla regnet.

Syn:

Han gick upp för den lerbeströdda backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över den surrande staden som alltid hade lysen och rörelser i konstant rörelse. Det regnade och droppar, storleken av russin föll ner i marken. Egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar så att han kunde bevaka kaoset en stund till.

Hörsel:

Han gick upp för backen, redan hörandes bilarnas tutande och barnens tjut. När han kommit upp för backen ökade ljuden kraftigt innan han stannade och såg ut över staden. Ljudet av hektiska droppar som föll till marken fick honom att tänka på att han hade bråttom, men han dröjde sig ändå kvar.

Smak:

Han gick upp för backen. När han kom upp stannade han och såg ut över staden medan han frenetiskt försökte slicka bort flingsmaken från sina tänder. Det regnade och han fick in några söta droppar som rann in i munnen, men han dröjde sig ändå kvar.

Känsel:

Han gick, fötterna trummandes längs marken när han ska uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och han kände hur dropparna sakta rann längs med ansiktet, egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar.

Final:

Han kände fötterna trumma längs backen när han gick uppför. När han kommit upp stannade han och såg ut över den surrande staden som hade lysen och människor i konstant rörelse medan han frenetiskt försökte få ut smaken av flingor ur munnen. Det regnande och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar, näsan indragandes den stickandes sensationen av det kalla men fräscha regnet.

~*~

Dikt i Ekelöfs anda

Ja vi skulle skriva en massa dikter där ett tag och jag hade dragit ihop värsta grejen innan jag tog bort den då jag insåg att det inte riktigt var vad jag ville att den skulle vara. Väldigt dumt gjort. I alla fall så har jag något kvar av den och jag vet inte riktigt om jag hade tänkt mig att det skulle vara en hel dikt eller inte. Den kommer hur som helst...

~*~

Vi gillar att smaka på jordgubbarna, att smaka på jordgubbarna som växt sig mogna och röda, att smaka på jordgubbarna som växt sig mogna och röda under den stekande sommarsolen.

Listan kan göras längre

Vi gillar att hålla om varandra när vi smeker varandra medan vi samtidigt snurrar in våra kroppar i en oändlig tornado ständigt accelererande i takt med våra hjärtan, den leker där den hoppar upp och ner runt och i sidleds.

~*~

Treradingar

Ja vi hade under något tillfälle i uppgift att skriva något som heter treradingar och sedan sätta ihop dom till en dikt. Eftersom att jag är lite efter så tog jag bara en massa treradingar och klistrade in dom efter varandra och trodde att det var en dikt *suck* ibland har man mycket att lära. I alla fall här kommer allt :D

~* ~

Avlånga och hårda står vi i bredd.

Krummilurer och bilder yrar runt på ryggarna.

Trånande efter att någon ska ta upp dem i sina trygga händer.

Önskande står den mot den träiga färgen,

Utan sann skönhet eller trohet om autentitet

Drömmandes hur det är att faktiskt få släppa ut sin sanna lukt.

Vit och sträv den ligger intryckt i hyllan,

Längtandes efter hård granit,

En hand som lekfullt kan stryka över den.

Klumpig och stor,

Det bleka som är osynligt runt de monströsa metallfärgade bokstäverna,

Väntar på sin tur att få klämma ut ännu ett papper.

Mjuka kuddar i avgrundens färg,

Slingrande sladdar som lekfullt slår sig runt huvudstycket,

Inuti ljud som väntar på att få släppas ut.

Flashande i onaturliga färger,

Upptryckta med finess över brädorna,

Budskap som sprids gång på gång.

Överfull med bortglömda saker,

Runt blått fyllt med papper, plast, prassel,

Serverar överlyckligt sitt syfte.

Surrandes med fler lysande mackanicker,

Hål som har samma form men i mindre skalor,

Arbetandes för att inte bli slagen.

Glittrandes i världens alla färgskalor,

Blandade i olika sorter och olika stadium av transparangs,

Några redan utformade till sina klara stycken.

Smaksensationer som sätter igång dreglet i munnen,

Hårda och runda ligger de där,

Retsamma syns de genom glaset.

-------------------

Avlånga och hårda står vi i bredd.

Krummilurer och bilder yrar längst med ryggarna,

Trånande efter att någon ska ta upp dem i sina trygga händer.

Vit och sträv den ligger intryckt i hyllan,

Längtandes efter hård granit,

En hand som lekfullt kan stryka över den.

Överfull med bortglömda saker,

Runt blått fyllt med papper, plast, prassel,

Serverar överlyckligt sitt syfte.

Glittrandes i världens alla färgskalor,

Blandade i olika sorter och olika stadium av transparangs,

Några redan utformade till sina klara stycken.

Surrandes med fler lysande mackanicker,

Hål som har samma form men i mindre skalor,

Arbetandes för att inte bli slagen.

Smaksensationer som sätter igång dreglet i munnen,

Hårda och runda ligger de där,

Retsamma syns de genom glaset.

Mjuka kuddar i avgrundens färg,

Slingrande sladdar som lekfullt slår sig runt huvudstycket,

Inuti ljud som väntar på att få släppas ut.

~*~

Baksidestext

En text som vi hade som uppgift till den 29 Augusti och jag kan bara säga att den var episkt misslyckad men den måste upp här ändå...

~*~

Från en barndom fylld med blandade minnen från sin fader, söta minnen från sin moder och depressiva minnen från sin skoltid får vi nu höra Matilda berätta sin livshistoria bit för bit. Ingenting täcks över när hon berättar om sina vilda äventyr då hon reste världen runt med den bästa kompisen och främst av allt får vi höra den sanna historien om hur hon hittade sig själv, säker och utstrålande, i en liten stad i England.

London och England var ingenting jämfört med detta. Visst, det hade vart gudomligt med den brittiska accenten och den Engelska kulturen men nu när vi satt på ett varsitt ståtligt fullblod här i Spanien så fanns det inte mycket som gick att jämföra och få det att låta någorlunda bra.

~*~