Novell

Hi!

För ett tag sedan fick vi en lite större uppgift jämfört med det vi gjort tidigare och fick därför skriva oss en novell. Det tog ett tag innan jag fick någon hyfsad idé och, believe it or not, den är inte en fantasy inspirerad grej. Nope, den är helt human ^^
Stolt som tusan är jag att jag har tagit mig egenom en hel novell utan konstiga inslag och det är även ett stort steg för mig att lyckas över huvud taget. Därför kändes det inte mer än rätt att visa upp den här :D

~*~

”Jag hoppas att ni alla läst sidorna 71-76 innan dagens lektion. Om ni glömt att göra det av någon anledning så får ni ta och para ihop er med någon som redan gjort läxan och hänga på dem under labben.” Mannen rättade till de aningen sneda glasögonen innan han harklade till och fortsatte. Hans taniga kropp fick labbrocken som han hade på sig att se alldeles för stor och säckig ut.

”Nu ska jag bara gå igenom lite fort hur ni ska göra innan ni får sätta igång. Så om Lars skulle kunna vara så snäll och vara tyst så kommer detta att gå väldigt mycket snabbare.” Läraren kollade på en av sina elever med en sned och aningen irriterad blick. Han harklade till ännu en gång innan han tog upp den sjöblåa whiteboard pennan och började med en ytterst kladdig handstil skriva upp den första punkten av labben.

Någonstans längre bak i labbsalen hördes ett dovt vibrerande – om du inte visste vad det var som avgav ljudet så skulle du nog inte kunna gissa dig till det – samtidigt som en ung man i 17-års åldern frenetiskt tryckte handen över sitt jeanstäckta lår. Efter en liten stund av skruvande på stolen och byxtryckande gav ungdomen upp ungefär samtidigt som vibrerandet upphörde. Hans kompisar hade börjat vända sig om och kolla på den brunögde killen i hopp om att lista ut vad det var han precis hade försökt göra med sitt lår. Den närmaste killen sköt sig aningen framåt på den höga svarta stolen vilket fick den att sättas i en diskret gungning. Han slog till den brunögde killen lite lätt i axeln varpå han fnissande började viska.

”Ey’ mannen det är nog inte rätt tillfälle att börja ta på dig själv just nu. Klarar du inte av att vänta tills mannen är klar med ett par snabba instruktioner, huh?” Spretigt chokladfärgat hår for med ett snärtande ljud runt.

”Va, va fan snackar du om?” Bentryckaren väser tillbaka till sin kompis med en dödande blick.
”Är det något du vill dela med dig till resten av klassen Jonas?” Killen som tydligen heter Jonas vänder sig tvärt om mot tavlan och sin lärare. Hans ansiktsuttryck ändrar snabbt färg till en mild rosa ton och han sätter sig till rätta igen på den sviktande stolen.

”Öhm nej inte direkt.” Ett par tjejer som sitter vid ett rödfärgat, cirkulärt bord en bit framför Jonas och hans kompis börjar fnissa lite smått.

”Nej jag trodde väl inte det. Då kanske jag skulle kunna gå vidare med instruktionerna igen.” Läraren gav Jonas en sista blick innan han ännu en gång vände sig mot tavlan och återupptog sitt tal som han stunden tidigare hade kompletterat skrivandet med.

Ännu en gång hörs ett minimalt vibrerande från Jonas ficka och han börjar ännu en gång trycka handen mot låret för att efter ett par sekunder ge upp då han förmodligen märker av att vibrerandet inte minskar eller låter det minsta mindre än om han bara låter telefonen vara ifred. Jonas gråblåa ögon dras ut en aning och får en irriterande känsla över sig varpå han stirrar intensivt på de senast bidragna instruktionerna som skrivs upp. Vibrationerna—som nyss såg ut att vara det ända Jonas kunde koncentrera sig på—dör inom loppet av en millisekund och hela hans kroppshållning skiftar snabbt till en mer avslappnande och lättad en.

Läraren går snabbt igenom de kvarvarande instruktionerna och ber ungdomarna i salen att själva gruppera sig i grupper om tre personer. Vagnen med all material som ska användas i labben står på mannens vänstra sida och han vinglar varsamt över till den för att ta upp instrumenten och berätta vad de heter och till exakt vad de skall användas till. Efter att ha tagit upp en flaska fylld med en transparant lösning som han uppmanar eleverna att ”använda med största försiktighet” sätter det igång och röra på sig i den rymliga laborationssalen.

Jonas börjar röra sig mot strömmen och ställer sig i ett av klassrummens avlägsna hörn. Det lätt gräsfärgade objektet tas upp ur hans ficka och han trycker upp översta skärmen på mobilen för att kolla in displayen. Irriterat trycker han på några av knapparna för att en en gång stoppa ner objektet i fickan och gå fram till resten av hans klasskompisar som för tillfället står och kollar storlekar på de missfärgade labbrockarna som är obligatoriska att dra på sig över kläderna.

”Så vem var det,” Den brunögde killen från tidigare kommer och hänger sig över axeln på Jonas precis som han ska ta ner en av rockarna. ”snälla säg att det var enorma Anna.”

”Anna vadå?” Sa Jonas och slank åt sidan för att slippa ur greppet om hans axlar. Det kan tydligt synas att han inte är allt för bekväm då han grimaserar lätt och snabbt tar på sig den slitna rocken medan hans kompis fortsätter.

”Enorma Anna, du vet.” Den brudögde killen börjar gestikulera med händerna framför bröstet och klämmer frenetiskt på något osynligt precis som att han skulle hitta något desto mer han försökte klämma luften.

”Kom igen KJ, va fan måste du göra så där hela tiden för?” Brunögde killen dunkar till Jonas lite för hårt i ryggen som får honom att tappa fotfästet och snubbla fram mot klädhängarna där alla rockarna hänger. Han tar snabbt tag i en av krokarna och vänder sig för att kolla på KJ som står och storflinar mot honom.

”Jag visste att det var hon. Så ville hon inte hoppa i säng med dig för att du är ett benrangel eller för att insåg hur oerfaren du är, eller vänta! Vet du vad, jag vill nog inte ens veta.” Leendet som han haft hela lektionen breddades ännu lite till—hur det var mögligt är en annan fråga—och med det blinkade han till innan han vände sig om och gick fram till vagnen där allt material låg till labben. Jonas stod kvar på samma ställe och kunde inte göra annat än att stirra på sin klasskamrat som vänt ryggen till honom. Munnen öppnades om och om igen, påminnandes om en guldfisk, likt ögonen som riktades rakt fram och fick samma rörelse som munnens där de ljust beiga ögonlocken frenetiskt öppnades och stängdes tills ett kvavt ljud mycket likt en mus kom ut ur hans runda mun. Han skakade lätt på huvudet varpå även han gick fram till materialvagnen.

”Hur är det egentligen man ska göra med den här andra syran mannen?” KJ stod lutad över bänken med en transparant vätska. ”Är det meningen att jag ska hälla i allt det här i bägaren eller?” Hans hand som han höll syran i gick vandrade mot den större bägaren som stod på bänken med ännu ett genomskinligt lager vätska.

”Vad håller du på med, du kan inte hälla i all syran samtidigt fattar du väl? Då förstörs ju hela saken.” Jonas hand var snabbt fram och tog bägaren med syra ur handen på den andra killen. ”Alltså KJ kan du inte vara lite försiktig och i alla fall läsa instruktionerna när vi håller på med något sådant här. Man kan ju fräta sönder sig på det här.”

”Oj oj det var värst vad vi var petiga idag då.” Sa KJ medan han gick runt Jonas för att med, vad som var ett väldigt klokt beslut, hämta ett par skyddsglasögon att ta på sig. Jonas suckade lätt innan han tog upp en pipett som han kunde suga upp det flytande ämnet i. Försiktigt började han sedan att droppa i syran, en droppe i taget, i den större bägaren samtidigt som han kollade hur delar av datorskärmen ändrades där resultaten från vad han gjorde kom upp så fort en ny droppe lämnat pipettens ände och sakta föll ner i den nya främmande vätskan. Fler datorer var uppfällda genom klassrummet då även andra elever hade kopplat in någon sladd in datorn. Dess andra ände hade en stavlikande konstruktion som sedan hade stoppats ner i den större bägaren som varje labbpar hade stående på den ljusa bänken.

”Skit!” KJ och Jonas dator hade plötsligt fått fnatt och en graf på datorns skärm sköt plötsligt rätt upp i höjderna. Jonas svor vidare varpå han skakade om den vänstra handen som hade vart tom under experimentets gång. En pipett låg långt in på bänken och den stora bägaren hade ändrats och helt plötsligt fått en klart lila färg.

Jonas sprang fort fram till närmsta handfat och drog på den slanka kranen tills vattnet började forsa från den. Handen for då under strömmen och Jonas blåste ut ett andetag som han tydligen hållit ett bra tag.

”Jävla människa, vem tror hon att hon är?” Allt fler grövre ord kom från Jonas mun där han stod med handen, som nu glänste av vattendroppar, under kranen och väntade på att han var helt säker att all den syra som han råkat spilla på sin lem hade suddat bort sina spår.

Hela klassrummet med elever och lärare hade stannat upp för att kolla på den underliga eleven som sprutade ur allt värre svordomar och kokade av ren ilska. Efter ett tag kom den taniga gamla läraren fram till Jonas och ställde sig på hans högra sida för att sedan föra upp sin hand på elevens muskulösa axel.

”Är allt okej? Du råkade inte få för mycket syra på dig hoppas jag.” Jonas kollade upp på sin lärare samtidigt som hans andra, oskadade, hand stängde av flödet från kranen. Han bet ihop käkarna sådär att det precis var omärkbart varpå han bara skakade på huvudet och öppnade munnen.

”Nej då det är okej.” Han drog till sig handen till kroppen och ett dovt vibrerande kunde fortfarande höras från hans ficka—som tydligen hade fortsatt att ringa under allt kalabalik.

”Jag ska bara gå till skolsyster och kolla så att jag är säker om det är okej?” Jonas ansikte var fortfarande för ansträngt för att man skulle tro att han hade lugna ner sig men hans lärare bara nickade.

”Ja se till att komma tillbaka så fort du är klar bara.”

Väl ute i korridoren tog han upp mobilen, som nu tystnat för en gångs skull, och sköt upp displayen för att ännu en gång se ett flertal missade samtal från sin mor. Ilskan som nästan börjat försvinna kommer snabbt tillbaka och han trycker på knappen med den gröna luren. Det tar bara en sekund innan Jonas börjar skrika in i den lilla apparaten om hur hon nästan vart på väg att ge sin son syraskador över sina älskade lemmar. Det tar inte lång tid innan hans svärande och klagande tar ett abrupt stopp.

”Gråter du? Förlåt det var inte meningen att jag skulle få dig så pass upprörd jag ville ju bara få dig att fatta att du inte bör ringa mig mitt under lektionerna.” Hans forna ilska gick över till en mer mjuk bestämdhet. Mer högljuda snyftningar kunde höras från andra sidan luren som snabbt uppföljdes av ett par krassliga ljud.

”Din far har vart med i en bilolycka.”

~*~